När elen kom till Värmland - En bländande elektrisk värmländsk historia

Värmland är känt för mycket, som exempelvis Selma Lagerlöf, hackkorv och Lars Lerin. Men lika mycket för sitt vackra landskap som det har diktats mycket om och som haft en stor påverkan på hur elektriciteten utvecklats i Värmland. En resa som började med elbelysning i slutet av 1800-talet, när framför allt städerna och industrierna fick tillgång till elektricitet för belysning. Exempelvis fick Karlstad tillgång till permanent elektrisk belysning år 1888. Från början drevs många elverk av ångmaskiner på olja eller kol, men i takt med att man kunde överföra el över längre avstånd, via trefas växelström, tog vattenkraften över mer och mer. På landsbygden skapades ofta privata elkraftverk som försörjde en gård eller en mindre industri. Små privata, lokala initiativ som var helt isolerade från övriga lokala nät. 

- Det var ju lite då kring elektriciteten som det är nu när det gäller bredbandsutbyggnaden här i Värmland. Att det bildades elföreningar som byggde nät lokalt som man sedan med tiden anslöt till ett större nät för att få tillgång till mer kraft, menar Bengt Johansson, senior konsult på Ellevio som startade sin arbetskarriär inom energiområdet på Uddeholm 1989.  

Klarälven och bruken 

Om Klarälven har varit en av grundförutsättningarna för att man skulle kunna bilda vattenkraft i Värmland så är bruken, och framför allt Uddeholms Bruk, en lika viktig del i hur elektriciteten har utvecklats i Värmland. Redan 1890 inrättades mindre kraftstationer, så kallade ”lyshus”, i Munkfors, för belysning i sågverket, och i Hagfors. Elektriciteten gjorde att belysningen blev säkrare, i jämförelse med de gamla belysningsanordningarna med öppen låga. År 1899 byggdes Värmlands första större vattenkraftstation vid Sälboda och via en 13 kilometer lång ledning kunde industrierna i området runt Arvika få tillgång till elektricitet. Och 1902 fick Nykroppa Järnverk en kraftstation, med den första likströmsdriften av valsverk i Sverige.  

Från början låg hyttor och bruk i Värmland vid vattendrag för att få tillgång till vattenkraft. När de sedan skulle elektrifieras var man tvungna att bygga om sina maskiner för att kunna dra nytta av elen, förklarar Bengt Johansson.  

Inom Uddeholm var man från början relativt återhållsamma med att utnyttja den nya tekniken vilket gjorde att det blev en succesiv omvandling som tog lite längre tid än på många andra håll. 1906 stod ett större kraftverk vid övre Stjernforsfallet klart med en elledning till sulfatfabriken i Stjernfors och Hagfors Järnverk, det blev den första kraftledningen inom Uddeholm. Samtidigt bestämde sig Uddeholm för att bygga ytterligare ett större vattenkraftverk vid Forshultsforsen, för att säkerställa el till masugnarna i Hagfors. Strax därefter byggdes även en ledning till Skoghall, med avgrening till Karlstad som blev färdig 1915.  

Värmlands elkapacitet 1924 

Utbyggnaden av elnät gick från början snabbare i de södra delarna av Värmland. Statens utredning ”Planmässig elektrifiering av landsbygden inom Värmlands Län” från 1924 visar bland annat att landsbygden i Näs härad fick energi via en ledning till Säffle som drevs av Trollhätte kraftverk. Och Karlstad och Kristinehamn fick tillgång till el genom Gullspång-Munkfors nät. 

- År 1924 fanns det i Värmland 51 kraftstationer som tillhörde städerna och industrierna och 161 mindre lokala kraftverk på landsbygden för gårdar och mindre industrier, som exempelvis Näckåns AB och Väråns elektriska, berättar Monica Björklund, bebyggelseantikvarie på Värmlands Museum. 

Rapporten visar också att 1924 var Uddeholm störst när det gällde industriella kraftanläggningar som fanns bland annat i Nain, Malta, Krakerud, och Lillfors. Utöver Uddeholm hade Billerud flera kraftstationer i Byälvens dalgång, som Knappstadsflagan, Brandströmmen och Fors, och Hällefors bruk såg till att elektrifiera gruvfälten i de östliga delarna av länet.  

Lokala kraftverk viktiga för landsbygden 

Under 1900-talet byggdes cirka 1 500 mindre vattenkraftverk för elektricitet i Sverige med en effekt mellan 50 och 1 500 kW. Över en tredjedel av dessa byggdes 1912–1921 och Värmland var ett av de landskap där det byggdes flest. Som exempelvis Stamparbo vid Sandsjöälven (1917), Adolfsfors vid Byälven (1918), Traneberg vid Deglundsbäcken och Gammelkropp vid Yngshytteälven (1919). Under åren fram till andra världskriget ökade behovet av elkraft kontinuerligt och innebar en stor förändring i våra samhällen. Hemmen fick tillgång till elbelysning och även elspisar, vilket minskade riskerna för bränder. För industrin blev det enklare att etablera fabriker då man inte längre behövde lägga dem vid vattendrag för att få tillgång till vattenkraft.

Regionala nätet började byggas 

Andra världskrigets intåg förstärkte vattenkraftens styrka som energislag ytterligare, då den fanns att tillgå inom landets gränser. Flera av de befintliga vattenkraftverken i Värmland byggdes om och till för att kunna producera mer el, utöver att det byggdes nya. Många av de mindre lokala kraftverken började nu också köpas upp av de större aktörerna. Som exempelvis Stöpafors, Hensgård och Kvarntorp runt Sunne som köptes upp av Rottneros Bruk.  

- Det regionala nätet i Värmland byggdes ut först på 1950- och 60-talen. Man var framsynta och tog till lite kraftigare dimensionerna vilket gjorde att det faktiskt inte har behövts göras så många ombyggnader av det regionala nätet här i Värmland förrän en bit in på 2000-talet, säger Bengt Johansson.  

År 1951 bildas Värmlands Lednings AB av Uddeholm, Mölnbacka-Trysil, Rottneros och Karlstads kommun för att få till kraftutbyten och gemensamma inköp av kraft utifrån. Sammanslutningen ändrade sedan namn till Värmlandskraft.  

Tekniskt avancerade anläggningar 

När 60-talet kom var många av elnäten utbyggda och sammanbyggda över hela Sverige. År 1961 stod Höljes kraftstation klar, och samtidigt som kraftverket byggdes hade uppsättning av nya ledningar varit omfattande. Den längsta elledningen på 180 kilometer gick mellan Höljes och Kil, i delvis mycket svårtillgänglig terräng. Under 60-talet började nya byggnationer av vattenkraft minska och de stora älvarna i norr var i stort sett färdigutbyggda. Samtidigt hade vattenkraft nu fått komplement av olja och kärnkraft för att täcka det nya moderna samhällets energibehov. Många av de små, lokala vattenkraftverken sågs som överflödiga, men trots det fanns många av dem kvar i drift i slutet av 80-talet. Något som faktiskt kanske inte är så konstigt då vattenkraftverken som byggdes under förra seklet, oavsett storlek, var tekniskt och estetiskt avancerade och mycket driftsäkra. Vattenkraftverk tillhör också de tekniska anläggningar som haft längst teknisk hållbarhet i vårt industrisamhälle.  

- Många av dem har en fantastisk arkitektur och även de interiöra miljöerna var ganska påkostade estetiskt, i form och utsmyckning. Som exempelvis Röjdåfors kraftstation, som togs i drift 1964 med väggmålningar av konstnären Sven Valdor Schützer-Branzén. De stora investeringarna som gjordes i anläggningarna säger rätt mycket om vattenkraftverkens betydelse för dåtidens samhälle, menar Monica Björklund.  

Nya vindar blåser in 

Utveckling på kraftsidan i Värmland präglades på 80-talet av förändringar genom nya sammanslagningar mellan bolagen. År 1981 bildades Värmlandsenergi av Uddeholm tillsammans med Billerud, ett bolag som skötte distributionen från företagens kraftverk. Bara tre år senare köptes Vänerenergi, ett bolag som tidigare hade tagit över Rottneroskoncernens kraftverksrörelse och 1985 köpte Uddeholm ut Billeruds andel i Värmlandsenergi. I början av 80-talet inleddes också ett samarbete med Hedmark Energiverk i Norge och man byggde en 130 kV-ledning mellan Jössefors och Charlottenberg med anslutning till Eidskog i Norge. Det gjorde att Värmlandsenergi kunde få till ett kraftutbyte som komplement till det som redan fanns tillgängligt via riksnätet.  

- I slutet av 1980-talet och under 90-talet förstärktes många av kraftverken i Klarälven, vilket skiljer sig mot andra delar av Sverige där man mest förvaltade befintliga kraftverk, säger Per Olov Röjeskog, senior konsult till Ellevio som började sin bana som linjemontör på Billerud 1979. 

Fusioner och förstärkningar av nätet för framtiden 

En stor anledning till förstärkningarna var att Värmland förbrukade mer el än vad som kunde produceras. Värmlandsenergi blev tack vare sammanslagningarna den största kraftproducenten och stod för 90 procent av produktionen. Men förändringarna fortsatte och 1987 bytte Värmlandsenergi namn till Uddeholms kraft och 1992 fusionerades bolaget med Gullspångs kraft. I och med avregleringen 1996 skedde sedan flera fusioner och förändringar på marknaden. Det ledde till slut fram till att Ellevio bildades och tog över ansvaret av merparten av elnäten i Värmland år 2015. 

En annan stor förändring som skedde på 1990-talet handlade om elnätet.  Många nät i Värmland var tidigare byggda med så billigt material och lösningar som möjligt, vilket medförde många strömavbrott. I och med att vi gick över till att framför allt lägga jordkabel, och på de ställen där det inte gick luftkabel, så minskade strömavbrotten betydligt. Vi var dessutom tidiga med att lägga jordkabel i jämförelse med övriga Sverige, berättar Per Olov Röjeskog. 

Med satsningen ”Värmlandspaketet” som sjösattes 2018 har Ellevio fortsatt med den förbättrings- och förstärkningsresa av nätet som började på 90-talet. Projektet har sett till att modernisera och framtidssäkra elnätet för cirka 11 000 hushåll för att möta dagens och framtidens nya elbehov. Det är bara ett av många exempel på de satsningar som Ellevio genomfört och planerar genomföra. Elanvändningen i Värmland antas öka med runt 80 procent, drivet framför allt av industrins elektrifiering men även transportsektorn. Något som kommer kräva massiva miljardinvesteringar i både elnät och elproduktion.  

Källor 

Uddeholms aktiebolag 1870–1985: en historisk översikt av Klas-Erik Jakenberg. 

Småskalig vattenkraft och kulturmiljövård av Dag Widmark/Riksantikvarieämbetet. 

Energi i Värmland – en lägesrapport oktober 1984/Länsstyrelsen Värmlands Län. 

Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Värmlands län/Statens offentliga utredningar 1924, Jordbruksdepartementet, Kungl. Elektrifieringskommitténs. Meddelanden. 14. 

Tekniska museet.

Värmlands Museum.